Allt som är brunt på kartan har med höjdskillnader att göra. (Om vi bortser från asfaltsytor.) Det är de objekt som gör en platt karta tredimensionell. Höjdkurvor beskriver en höjning av terrängen medan gropar återger en sänkning.

Vid första anblicken verkar höjdkurvor vara ett gytter av streck i ett poänglöst mönster. Men de ger oss mycket intressant information vad gäller nivåskillnader, hur terrängen ser ut, var det finns raviner och dalgångar, var det finns höjdtoppar och var terrängen är brant eller svagt sluttande.

Varje höjdkurva har sin nivå och är alltid sammanknuten med sig själv. Varje nivå har en fastslagen höjdskillnad, ekvidistans, från nivån närmast ovanför och nedanför. Det innebär att ju fler höjdkurvor desto högre är berget. Tätheten mellan höjdkurvorna visar hur brant det är; ju tätare det är mellan kurvorna på kartan, desto brantare är det i verkligheten, dvs terrängen sticker av snabbare i vertikalled än i horisontalled.

Går en eller flera höjdkurvor ”inåt” kallas dessa en sänka och går de ”utåt” omnämns de som en ås. Punkthöjder är en liten förhöjning i terrängen. De behöver inte uppnå ekvidistansen för att avbildas på kartan, utan enda kravet är att de är tydliga.

Ekvidistans

Ekvidistansen anger höjdskillnaden mellan två höjdkurvor på en karta. På orienteringskartor är det vanligast med en ekvidistans på 5 meter, men även 4 och 2,5 meter förekommer.

På fjällkartor är ekvidistansen 10 eller 20 meter beroende på skala. På kartor för sprintorientering, som oftast genomförs i parker och bland bebyggelse är ekvidistansen 2 meter.

Övning: Para ihop berg med rätt kurvbild

Visa rätt svar.